Alkapitalet var 20 000 mark (ca 3500€). År 1997.
Jag lade allt i en Merita-fond (International Equity Fund), som hade en stor aktieandel och Kina som ett av områdena. Fonden gav avkastning, men jag var lite för tidigt ute med Kinas uppgång.
Studierna (ekonomiförvaltningstradenom, dvs. revisor) avslutades år 2000. Då hade portföljen snurrat upp till 100 000 mark (16 800€). Med den summan kom man inte till månen än, men för en student var det något.
Vid det laget började tempot vara så högt och portföljen växte i sådan takt att det hade varit möjligt att hoppa av ekorrhjulet redan innan 30 års ålder genom att bara göra ströjobb och med investeringshobbyn. Livet bestämde sig dock för att dra i nödbromsen.
Sommaren 2000 beslutade jag mig för att sluta jobba och börja ta hand om min då ettåriga dotter. Med henne och hennes lillasyster som föddes ett år senare gick tre år utan ekonomiska bekymmer, dvs. jag hade inga pengar. Av de få slantarna lade jag 50€ i en fond varje månad. Summan var symbolisk och höll lågan vid liv. Jag hade dock hunnit få tillräckligt med förtroende för mina egna förmågor för att veta vad som var möjligt, om bara tiden räckte.
2003 tillbaka till jobbet. Jobbsökandet stötte på lite problem på grund av tre års sabbat. Men något hittades och det var bara att kavla upp ärmarna.
Vid det här laget hade den ursprungliga portföljen förvandlats till en sommarstuga och det fanns inga aktier, inte heller något annat kapital förutom en liten fondandel.
2003-2011 jobbade jag så mycket jag hann, lön 1100-3000/månad brutto.
Av dessa inkomster lyckades jag till slut bygga upp en portfölj på 50 000€ (hälften i AB, hälften privat). AB var ursprungligen inte ett investmentbolag, utan något helt annat. Till slut drev mänskliga faktorer företaget att verka på de ansiktslösa marknaderna.
Portföljens storlek inkluderar en viss värdeökning, så det är svårt att uppskatta startkapitalet.
2011-2015 levde vi helt på löneinkomster ca 3000/månad netto. Det varierade lite från månad till månad. Portföljen började leva sitt eget liv, men inga kapital togs ut. De få utdelningarna från min egen portfölj gick till levnadskostnader och från företagets portfölj till utgifter. Utdelningarna återinvesterades alltså inte, även om de i AB garanterade att jag inte behövde sälja något på grund av utgifterna, så på sätt och vis återinvesterades de, men inte i aktier.
Målet var att bygga upp en portfölj på 500 000€, varifrån man kunde få minst 10% avkastning under alla omständigheter. Inte bara i utdelningar, utan som en kombination (utdelning/värdeökning). Civiljobben visade dock tecken på att frysa vid 300 och jag bestämde mig för att förlita mig på portföljen. Slutet gott, men jag rekommenderar det inte till någon.
Investeringsstrategin var från början att satsa kraftigt på snabbväxande och lönsamma företag. Utdelning var en bonus om sådan kom. Målet var att någon gång vända portföljen mer mot utdelningsbolag, men med den totala tillväxten i åtanke. Om man fokuserar för mycket på att optimera kassaflödet, måste man kompromissa med tillväxten och det äter upp totalavkastningen.
Inte ens just nu räcker utdelningarna som kassaflöde. De utgör ungefär hälften av årsbehovet och resten kommer från försäljning av en del.
Jag gör vanligtvis min egen budget på ett års sikt och skisserar den nödvändiga kontantsumman. Budgetåret börjar med utdelningsvåren, då jag vet på vilken nivå utdelningarna är och hur mycket jag måste kompensera genom att sälja.
Det finns alltid något att sälja i en portfölj på över en miljon. Den allmänna regeln är att sälja de svaga och behålla de bra. För mig är detta lite svårt, eftersom det inte längre finns några dåliga. När jag fattar ett säljbeslut försöker jag se vart företaget är på väg och om tillväxten stannar av och om det skulle finnas bättre avkastning att få från andra objekt. Jag kan alltså sälja ett företag som historiskt har presterat bra och istället behålla en enligt mig lovande tillväxtaktie. Tanken är inte att helt och snabbt göra sig av med något bolag, utan att gradvis minska andelen. Försäljningsbehovet per år är dock ganska litet (<5% av portföljen).
Även om slutresultatet i efterhand ser lyckat ut och resan värd besväret, rekommenderar jag inte exakt samma metod för alla.
Jag hade gärna behållit mitt civila jobb längre, men till slut räckte inte krafterna till mer. Det är inte för sent att återgå till arbetslivet i viss mån, men min egen natur har vissa begränsande faktorer som gör storskaligt samarbete i form av lönearbete endast begränsat möjligt.
Den nuvarande situationen är optimal i den meningen att jag hittar på saker att göra dagligen utan att ha ett dagjobb. Jag hinner faktiskt inte göra allt jag vill, men kanske på pensionen.
Att följa ekonomin och investera har genom åren blivit en så stark rutin att själva investeringsarbetet inte tar mer än ett par timmar om dagen, ibland inte ens det. Jag försöker ständigt vara alert när det gäller marknaderna, men ändå se på det tillräckligt långt ifrån för att inte bli blind för att titta på kortsiktiga rörelser.
Pension och död
Jag insåg ganska tidigt att pensionen som samlats under arbetslivet inte skulle vara den jag skulle förlita mig på under den senare halvan av mitt liv. Jag bestämde mig för att samla min egen pension i god tid före pensionsåldern, som ändå verkade flytta sig allt längre bort.
Det fanns inget egentligt tidsmål, men 30-35 verkade realistiskt att uppnå redan från början. Efter några omvägar gick den slutgiltiga pensioneringen till 40.
Att sluta arbeta var inte heller något tvång, men jag tröttnade så mycket på mitt dåvarande arbete att även det slutade naturligt.
Bör pengarna vara slut när kistlocket stängs?
För min del är målet absolut inte att spendera allt. En tillräckligt hög levnadsstandard utan onödig fattigdom. Jag överför gradvis kapital till barnen och de kommer i sinom tid att få en mycket bättre ekonomisk grund än jag. Förhoppningsvis får de också lika bra förutsättningar i livet som jag fick i min tid.
Om någons karaktär driver dem att slösa bort pengarna, kan jag inte göra något åt det.
Jag skulle önska att barnen med hjälp av startkapitalet åtminstone skulle kunna fatta sina studiebeslut utan ekonomiskt tvång. Om de känner för att studera nonsensvetenskaper, så är det bara att göra det.
Om det skulle hända att det finns lite mer att dela med sig av om några år, så kan vi till exempel starta en stiftelse som delar ut tusen i månaden per person.
?
. Men det känns som att alla extra slantar också går åt till levnadskostnader.
.