Låt oss väcka liv i tråden och diskussionen lite.
Jag har varit med på Orthex-tåget i ungefär tre år sammanhängande nu, dessförinnan hade jag sporadiska positioner. Anledningen till att jag investerade var dippen 2022, och jag gjorde ytterligare köp i oktober 2023 eftersom vi fick chansen att plocka upp fler aktier till 3,xx-priser. Min position ligger på plus även med nuvarande kurs + utdelningar.
Det som har gått snett här är min egen överdrivna optimism om att det inte skulle vara krig i Europa i åratal och att konsumenterna skulle ha vaknat ur sin dvala, vilket i Norden skulle ha gett en operativ hävstång som letat sig hela vägen ner till den berömda sista raden.
Men längs vägen har det verkligen dykt upp alla möjliga utmaningar. Energikrisen i Europa orsakad av kriget i Ukraina, en djupfryst bostadsmarknad i Finland, strejker förra året, årtiondets sämsta (och mycket utdragna) konsumentförtroende i Norden, och som lök på laxen, kriget med Iran och en ny energikris vid dörren. Jag trodde att aktien skulle re-rateas i år, men Trump hade visst andra tankar. Det är nästan tragikomiskt.
Nu i helgen funderade jag på om jag skulle sälja av innehavet. Jag kom fram till slutsatsen att jag avvaktar lite till. Som de senaste 3–4 åren har visat kan precis vad som helst (eländigt) hända, men jag funderar också på förväntansvärdet för hur situationen kan se ut om 1,5–2 år.
Det finns tecken på att fred i Ukraina är närmare än någonsin. Detta lär innebära att råvaruflöden (utbud) från öst på sikt kommer att påverka även den europeiska marknaden (positivt).
Iran-konflikten kommer att få en lösning under de kommande månaderna. Mellanvalsperioden (mid-terms) närmar sig. Sedan är det en annan sak hur många kvartal vi får ta stryk i EBIT på grund av detta. Q2 kommer att bli brutalt på grund av råvarupriserna, men samtidigt håller den nordiska konsumenten på att vakna ur sin djupfrysning (riktigt bullish kortdata gällande konsumtionen 1–4/2026 i Finland och delvis även i Sverige). Det centrala här är enligt min mening att även aprildatan var stark, trots att Iran-situationen ständigt var i nyheterna. Det finns alltså potential för omsättningstillväxt, ökade volymer och den efterlängtade operativa hävstången. Oavsett vilket kommer marginalen i Q2 troligen ligga mellan 0–5 %. Jag tror dock inte att vi går back ÄNNU, som under förra energikrisen.
När krigen är överstökade, konsumenten vaknar och det efter OPECs splittring finns en stor iver att producera och sälja olja, kommer vi snart återigen befinna oss i en situation där utbudet strukturellt överstiger efterfrågan.
I Norden finns det säkert också en hel del uppdämd efterfrågan. Europa går redan nu bra, särskilt inom förvaring, vilket jag följer noga. Kan vi då nå en omsättning på 100 miljoner euro och en EBIT på 15 miljoner euro ganska snart (det vill säga inom 24 månader)?
Övriga observationer:
-
Man har konsekvent satsat på förvaringskategorin, och därifrån kommer en väsentlig tillväxt i Europa. Affärsidéns bärkraft är alltså bevisad. Europas andel av omsättningen är cirka 23 % jämfört med ~17 % vid börsnoteringen.
-
Balansräkningen har stärkts föredömligt i en svag marknad. Detta är enligt min mening mycket viktigt och signalerar till mig som ägare att Alex spelar det långa spelet.
-
Andelen förnybara råvaror är ~20 %. En naturlig hedge.
-
Direktavkastningen är redan >5 %, och med en stabil balansräkning behöver man inte sänka utdelningen särskilt drastiskt, om alls, efter några mjuka kvartal.
-
En del vettiga namn har dykt upp på ägarlistan.
-
Utförsäljningarna från småbolagsfonder börjar vara överstökade (bland annat ägde OP:s småbolagsfond som mest cirka 650 000 aktier, nu endast ~80 000. Det ska bli intressant att se rörelserna i april).
Med hänvisning till mitt tidigare inlägg i tråden ser jag fortfarande ett mycket intressant upplägg för en private equity-aktör. Nu vore det ett perfekt tillfälle att lägga ett bud på bolaget och ta in caset i en private equity-miljö för tredje (!) gången, varför inte med Alex kvar vid rodret då han kan spelboken. Detta skulle kanske även för honom vara ett sätt att få ett ärofyllt slut på karriären och en slutgiltig “exit” till ett vettigare pris efter en sista kraftansträngning på 3–5 år. Han är nu 55 år gammal.
När jag funderar på storleken på ett eventuellt bud, tänker jag på en normaliserad intjäningsförmåga utan krig och årtiondets sämsta konsumentsentiment, och jag tror att en EBIT på >15 % är helt realistisk med nuvarande produktionspalett. Därmed lär knappast Conficap heller vilja sälja sitt innehav för mindre än IPO-priset från 2021 (6,82 €). Runt 7 €/aktie vore en rimlig ersättning och den nuvarande huvudägaren skulle kunna dra sig tillbaka och slicka sina sår utan att förlora kapital. Utdelningarna som samlats in längs vägen lindrar också smärtan.
Sammanfattningsvis: Jag anser att ett bud från en private equity-aktör är rentav troligt inom de närmaste 24 månaderna. Om det inte sker, så kommer vi vid krigens slut och med en någorlunda återhämtning i konsumentsentimentet att närma oss 100 miljoner euro i omsättning och 15 % EBIT, vilket gör att avkastningspotentialen vid nuvarande pris (utdelning + vinsttillväxt + multipel-rerating) är riktigt hygglig. Vi får helt enkelt vänta och se.. 
Vad har ni andra för tankar?