Baserat på de presentationer jag länkade satsar Arista och Cisco på Linear Pluggable Optics (LPO)-lösningar istället för CPO. Nokia utvecklar såvitt känt inga egna LPO-produkter, och motiveringen kan vara följande (GTP5.2):
”Linear pluggable optics är en verklig och rationell konkurrent till CPO på kort och medellång sikt, och den används redan i begränsad utsträckning i produktionsmiljöer hos hyperscalers. Den erbjuder en stor del av CPO:s energieffektivitetsfördelar utan riskerna med co-packaging. LPO eliminerar dock inte pluggable-arkitekturens begränsningar vad gäller portdensitet och elektriska begränsningar, så vid de högsta hastigheterna (1.6T+) och skalorna är CPO oundvikligt på lång sikt. LPO och CPO är inte alternativ utan på varandra följande steg.
Nokia verkar inte utveckla LPO som en egen strategisk optikprodukt, utan ser det som en övergångslösning som de stöder på systemnivå, men bygger inte sin långsiktiga konkurrensfördel på den. Nokias verkliga satsning ligger på CPO- och optiska motorer (InP + SiPh), där de kan överföra arkitekturrelaterat mervärde till sig själva. LPO är för Nokia en kompatibilitets- och kundväg, inte ett slutmål.”
Här är en text om optiska moduler (pluggables) som är byggda för anslutningar mellan datacenter. Detta används redan – och driver Nokias nuvarande tillväxt inom optisk verksamhet. (Scale-Out)
Och CPO (Co-Packaged Optics) är avsedd för användning inom datacenter. Och byggandet förväntas börja under detta år. (Scale-Up)
Förändring i optiska nätverk under AI-eran
Den optiska nätverksindustrin genomgår den mest betydande förändringen på årtionden, drivet av den enorma efterfrågan på bandbredd som genereras av artificiell intelligens (AI) (prognos 913 ZB/s år 2028, 30 gånger nuvarande). Denna efterfrågan sätter ett aldrig tidigare skådat tryck på nätverkets strömförbrukning och fysiska utrymme, då datacenterens elförbrukning förväntas fördubblas till 2030.
1. Koherenta Modulers Revolution (800G ZR/ZR+)
Koherenta pluggbara optiska moduler (pluggables) har svarat på denna utmaning genom att erbjuda högre prestanda till en bråkdel av effekten. Strömförbrukningen per gigabit (W/G) har minskat med 99 % sedan år 2000 till 0.03 W/G med den senaste 3 nm CMOS-teknologin.
Ny Standard:800G ZR/ZR+-moduler är den nya standarden som använder 3 nm CMOS-teknologi. De utökar användningsområdet från anslutningar mellan datacenter (DCI) till metro- och stamnät samt anslutning av AI-kluster.
Mångsidighet och Flexibilitet: Till exempel kan Nokias ICE-X 800G ZR+ uppnå en räckvidd på över 1 700 km med 800 Gb/s hastighet och upp till 3 000 km med 400 Gb/s hastighet.
Maximering av Investering (ROI): 800G-modulernas programmerbarhet och bakåtkompatibilitet (t.ex. anslutning till 400G-routrar) möjliggör en gradvis uppgradering av nätverket utan att dyra routrar behöver bytas ut i förtid, vilket maximerar kundernas ROI.
2. Nästa Våg: 1600G
Nästa utvecklingssteg är 1600G ZR/ZR+-moduler. Denna generations lösningar kräver 3 nm och sub-3 nm (t.ex. 2 nm) DSP-kretsar, mer komplexa två-underbärararkitekturer (two-subcarrier) samt användning av avancerade material (som kisel-fotonik, InP och tunnfilmslitiumniobat) i ännu tätare integration.
Sammanfattningsvis: Koherenta pluggbara optiska moduler är en hörnsten i den optiska industrins omvandling, då de erbjuder det bästa sättet att stödja AI-erans exponentiella bandbreddsbehov genom att minska effekt och komplexitet. 800G är den nuvarande standarden, och utvecklingen mot 1600G är redan igång.
Eller förbereder man sig på ett sådant konstigt sätt inför något kommande? Eller väcker man alla anställda för att vara redo eller för att prestera bättre?
Det kan förstås vara så att det finns enheter där det helt enkelt inte finns en enda topp- eller usel anställd, men jag tror inte på det själv.
Jag tror att Hotard nu med detta drag kommer att se orsaken till varför produktivitetsutvecklingen i Europa ligger så mycket efter USA. Från fackombudets och professorernas svar kan man börja leta.
Jag tror nog att man försöker väcka dem, lite som Elop väckte med sitt “hoppa från den brinnande plattformen”-mejl. Risken är kanske att den åldrande personalen i Europa vänder sig mot ledningen. Det som gör valet av sämre presterande svårt är att Nokia har haft samarbets-/förändringsförhandlingar praktiskt taget varje år de senaste 20 åren, och i dessa har typiskt sett de flesta tydliga underpresterare lämnat. Om ett team på 10 personer fortfarande har två underpresterare 2025 och de lämnar i nästa samarbetsrunda, så måste man nästa år 2026 hitta nya underpresterare i samma team igen, och så vidare.
Det är en sorts taylorism, ibland inte bra nu för tiden!
Centralt för taylorismen är överföringen av kontroll över hur arbetet utförs från arbetare till ledning. På 2000-talet är en version av det tankesättet, digital taylorism, tydlig hos företag som spårar arbetarnas datorer, telefoner och annan teknik för att säkerställa att företaget får ut det mesta av sina anställda.
Nåja, nåja. Jag tror jag sticker i ett ‘getingbo’ nu. Jag funderar på Satonen’s nya fina ‘sparklag’ kontra denna kategorisering av Nokia-anställda. Det verkar som att 5% kommer att lämna runt januari 2026 med en liten axelryckning.
En uppsägning av 5% kräver inte en sänkning av de personliga uppsägningsgrunderna. Precis som hittills kan företagets ledning bara konstatera att organisationen i fortsättningen ska fokusera på andra saker eller till och med spara pengar, och detta uppnås genom att minska arbetskraften. Förändringsförhandlingar genomförs, åtgärder vidtas och efter uppsägningstiderna är 5% av företagets arbetskraft borta.
Nokia har haft ett klassificeringssystem för anställda i årtionden, och dess betydelse för de anställda är stor, eftersom det påverkar bonuskoefficienterna. I detta avseende är det alltså inget nytt. När modellen ursprungligen presenterades var den likadan som JH:s modell som nu har kommit ut i offentligheten, det vill säga att teamen var tvungna att namnge det “svagaste” segmentet, skära ner deras bonusar och utarbeta en utvecklingsplan, vars genomförande följdes upp om personen inte sade upp sig/avskedades innan den slutfördes. Ganska snabbt frångick man reglerna och klassificeringen användes främst för att belöna förtjänta anställda. Bedömningen “Improvement needed” var möjlig, men den gavs bara sällan med liten bonuspåverkan och i en uppmuntrande anda.
Det verkar riktigt dåligt att Nokias personalfrågor rapporteras på detta sätt, en stor ryktesskada. Det låter inte heller bra att den nya HR-chefen, utsedd av Hotard, har infört en modell för personalbedömning baserad på 1980-talets “rank and yank”-tänkande (Jack Welch GE), det vill säga en “forced distribution”-modell. Detta kanske fungerade i stora produktions- och försäljningsorganisationer på sin tid, men dagens expertorganisationer är en annan sak. När man strävar efter högpresterande team, varför i all världen måste chefen välja de minst utmärkta individerna från även utmärkta team och utnämna dem till underpresterande? I olika kulturer sker valet på olika sätt, i USA väljs de tystaste, i söder de yngsta, etc. Detta försvagar samarbetet, dödar den psykologiska tryggheten, och därefter finns det inga toppteam längre, vilket Nokia är kritiskt beroende av.
Det kan finnas flera vägar framåt: 1) styrelsens ordförande och VD har en grundlig diskussion och bedömningsmodellen mjukas upp och den obligatoriska fördelningen överges. Situationen lugnar sig och personalen fokuserar på affärsverksamheten. 2) ledningen backar inte och kommunicerar inte, rapporteringen om Nokias personalfrågor fortsätter, nyckelpersoner börjar lämna och konsekvenserna börjar synas i affärsverksamheten, 3) någon form av mellanväg, cheferna tillämpar praxisen som de anser bäst, det vill säga praxisen förändras, men ledningen följer resultaten och tror sig kontrollera personalen, affärsverksamheten lider. För en investerare är det lätt att välja mellan dessa tre.
Togs det i bruk redan under Simo ”Den Blodiges” tid? Nokias personalpolitik har nog aldrig varit särskilt framgångsrik. Utåt sett har Pekka Lundmark verkat vara den modernaste ledaren. När man har tittat närmare på den långsiktiga utvecklingen av Nokias optiska produktverksamhet (med Bell Labs forskningsarbete (InP, koherent DSP m.m.) som grund, köpet av Elenion (SiPh, hybridoptik), köpet av Infinera och InP-PIC-investeringarna) som ett resultat av vilket Nokia håller på att öppna upp ett gyllene tillfälle inom AI-erans optiska/IP-produkter, stiger Lundmarks anseende ytterligare. Man kan bara hoppas att den nuvarande ledningen inte förstör det.
I denna tid kan man förvänta sig att nästan vilken sak som helst vänder tillbaka cirka 100 år. Då var egendomar och kapital starkt fördelade bland få, och trenden är densamma idag. Detta gäller även den observation som @Oxymoron gjorde, en återgång till taylorism och fordism på ett nytt sätt. Fordismen betonade dock vikten av förhandsurval, och taylorismen sedan en strikt uppdelning mellan arbetsuppgifter samt effektiviteten i arbetsorganisationen. Detta är också en ryktesskada i förhållande till all den etiska ansvarsskyldighet som Nokia annars har förbundit sig till. När Nokia som bekant har haft årliga samarbetsförhandlingar pågående, räckte inte det för att hantera ärendena? Nokia har ju vetat hur moderna organisationer och arbetsgemenskaper baserade på arbetskraftens kompetens fungerar, så varför har man behövt komma ut med ett sådant här tillkännagivande?
Jag upplever också det som åtminstone motsägelsefullt. Å andra sidan verkar media skriva om saken baserat på vad en förtroendevald person har berättat – och då kan granskningen av ärendet delvis vara subjektiv. Jag tvivlar alltså inte på att han talar sanning, men om det finns någon förmildrande omständighet/egenskap i saken, så kanske den inte lyfts fram här.
Sedan lite om denna DCI-tillväxtmotor, det vill säga datacenter-sammanlänkning, enligt Nokia. Här har ännu inte skrivits om Intra DC-situationen, det vill säga mer specifikt om CPO-komponenter ur Nokias synvinkel.
Datacenter-sammanlänkning (DCI), driven av AI-efterfrågan, är den snabbast växande delen av nätverket och kräver nya lösningar för effektförbrukning och utrymmesbegränsningar.
Tre nyckelteknologier definierar framtiden:
Koherenta Moduler (800G ZR/ZR+): En framväxande standard som använder 3 nm DSP-kretsar och erbjuder 800 Gb/s upp till 1 700 km med mindre än 30 watts effekt. De möjliggör IPoDWDM-modellen för hyperscalers.
Tunna Transpondrar: En brygga för CSP:er som möjliggör användning av anslutningsbara moduler samtidigt som operativ konsistens bibehålls (sparar utrymme och ström med upp till 40–50 %).
Öppet OLS (Optical Line System): Flexibla, modulära linjesystem (ROADMs och ILAs) skalar upp till hundratals terabit, möter det växande DCI-behovet och effektiviserar samtidigt installationsutrymmet.
