Jag har varit intresserad av minimalism ett tag nu, eftersom jag dag efter dag tittar mig omkring hemma och funderar över all mängd prylar.
Just nu läser jag boken “Goodbye, Things: The New Japanese Minimalism” (Hyvästit tavaroille – Vapauttava minimalismi) av Fumio Sasaki, som verkligen har öppnat upp för många nya tankar kring minimalism, både mentalt och fysiskt.
Minimalism är dock lite mer utmanande när man har familj än som t.ex. singel.
Minimalism betyder dock inte att man behöver bo i ett tomt, vitt rum där det inte finns någonting alls, eller att man inte skulle få samla på vissa föremål. Det betyder att man bara äger saker/föremål som faktiskt är viktiga för en själv.
Jag är väl inte direkt maximalist heller, utan något mittemellan.
Är du minimalist, maximalist eller något däremellan? Om du t.ex. har övergått till minimalism, har det även märkt i plånboken så att du har fått mer pengar över? Handlar det för dig om att du bara köper mindre men av högre kvalitet, eller nöjer du dig specifikt med “minimi”-alternativet?
Som en man i 40-årsåldern som bor själv, och som bara har med mig mitt eget begränsade, mer eller mindre användbara lösöre i en kompakt tvåa, har jag med åren börjat luta åt något i stil med minimalism – dock utan att gå till överdrift; ett hem måste ju trots allt se bebott ut och kännas som att någon faktiskt lever där.
I slutändan har jag inte så mycket onödigt som ligger och skräpar i hörnen nu heller, så en ytterligare rensning skulle inte vara någon börda. Avsikten är dock att börja med “dödsstädning” redan nu, decennier i förväg, sakta men säkert – det är ju ingen brådska mitt i livet.
Av någon anledning är det svårast att göra sig av med vissa föremål eller saker, och förrådet är det värsta. Det vore så mycket enklare att bara titta på när någon annan bestämmer att “nu åker det här” och jag bara skulle ta foton med smartphonen på alla dessa onödiga barndomsskatter och tonårsalster som minne. Vi har preliminärt kommit överens om detta med mor, att den dagen kommer hon att tömma mitt förråd i sopsäckar medan jag står bredvid och klappar händerna, småskrattar och knäpper bilder med mobilkameran.
Innanför hemmets fyra väggar klarar jag däremot av att rensa bort mycket onödigt på egen hand, och det har jag gjort två gånger i samband med flyttar. Om något är positivt så är det att jag aldrig behöver något nytt, det skulle ändå inte få plats något nytt, så därför köps inget nytt eller onödigt hem. Det är också ett effektivt sätt att ytterligare maximera ett oavsiktligt “FIRE-ande”, när pengar i praktiken inte rinner iväg på att “fylla ut lägenheten”.
Hur som helst är det ju uppenbart att om man inte har haft behov av en sak eller ett föremål på över 10 år, så kommer man inte heller att ha någon nytta av det under resten av sitt liv.
Själv håller jag på att gå över till någon form av minimalism; jag försöker minska på onödiga saker och framför allt undvika att köpa nya saker om det inte finns ett genuint stort behov. Jag har i mitt huvud delat upp mina befintliga (och framtida) ägodelar i två kategorier:
Personliga saker som inte går att få tillbaka om man gör sig av med dem (fotografier, brev, etc.). Lyckligtvis är bilder numera digitala, så så länge säkerhetskopieringen är i ordning tar de ingen fysisk plats.
Allt sådant som man kan köpa på nytt om behovet uppstår. Det vill säga i praktiken alla saker som finns i lägenheten.
Saker i första kategorin behåller jag eftersom de inte går att få tillbaka om man gör sig av med dem. Saker i andra kategorin kan man utan dåligt samvete göra sig av med eller sälja om det börjar se ut som att de inte kommer till användning. Jag “förälskar” mig heller inte i föremål; jag sparar till exempel inte opraktiska kärl jag ärvt bara för minnenas skull.
Lyckligtvis har jag flyttat en hel del gånger under mitt liv, så i samband med flyttar har jag alltid rensat bort onödiga saker med hård hand.
Men just nu ser jag att nyckelordet är en radikal minskning av nyinköp; det hjälper inte att minska på sakerna om man samtidigt bär in nytt från butiken i stället.
Jag har själv varit för förälskad i nästan allt jag äger och är alldeles för mycket en “man kanske behöver det någon gång”-person när det gäller allt.
Men avsikten är absolut att ta steget mot att minska antalet prylar, inte för pengarnas skull utan för den mentala hälsans skull.
Det känns som att särskilt ett av mina barn och min fru är en rejäl bromskloss här, eftersom de i synnerhet har fastnat för varenda gammalt godispapper
Men jag vill absolut själv också att lägenheten ska se ut som ett hem och att det finns inredning och så vidare upp till en viss gräns.
Jag vill inte heller förvandla mitt vardagsrum till någon fängelsecell.
Själv fick jag en liten spurt när det gällde att skaffa prylar när jag flyttade till ett hem med trädgård – tidigare behövde jag varken gräsklippare, trimmer, högtryckstvätt etc. … men efter det har jag som tur är inte köpt något större på några år. Jag har dock inte gjort mig av med särskilt mycket heller. Som tur är har man en trädgårdsbod. Jag ersätter inte fungerande saker bara för nöjet att byta, mina datorskärmar är till exempel 12–15 år gamla och jag använder dem tills de ger upp. Datorn i sig bör också vara 6 år gammal.
Jag har en ganska stark “man kan behöva det någon gång”-attityd, och det är även kopplat till en envishet, nej, snarare ett behov av självständighet. Det vill säga: jag har till exempel en motorsåg mest för att jag inte ska behöva tigga om att få låna en den där gången eller två per år som jag behöver den. Nåja, alla har väl någon karaktärsbrist, det här är min (eller åtminstone en av dem).
Jag var under väldigt lång tid en stark anhängare av “det här kan behövas någon gång”-lägret, och varje plats svämmade över av prylar. Numera är jag en hårdhudad minimalist. Genom bloggen Early Retirement Extreme insåg jag för ett par år sedan att hamstrande av oanvända saker medför direkta extrakostnader, eftersom du behöver en större bostad för dina saker. Jag började sedan gå igenom mina ägodelar och insåg att jag i värsta fall hade fraktat helt oanvänt skräp genom flera flyttar i samma banankartonger utan att någonsin packa upp dem. Jag kom fram till slutsatsen att om “det här kan behövas någon gång” inte infrias inom ett par år, blir det enklare att bara låna saken istället för att äga den själv.
Jag har nu nästan kontinuerligt vägt mängden saker jag äger och hela tiden har något åkt i soporna, till försäljning eller till återvinning. De flesta har jag redan blivit av med. Det enda som jag ångrat att jag gjorde mig av med var en gammal router som jag hade behövt senare efter en flytt. Jag köpte då en annan istället. Jag har också gallrat bland ägodelar med sentimentalt värde, och till min förvåning har jag inte haft något dåligt samvete över att göra mig av med dem. Främst känner jag lättnad, det känns på något sätt friare när man äger mindre skrot. Rymliga skåp och förrådsutrymmen behagar mitt öga mer än när de är proppfulla. Jag strävar inte efter extrem minimalism där man äger under 100 saker, men jag beundrar dem som kan leva så.
Bostadsort och livssituation påverkar också behovet av saker. Ett egnahemshus och en barnfamilj kräver naturligtvis fler saker än en singel i en etta.
Jag samlade också på retro-videospel förr, liksom nyare spel, konsoler och egentligen allt som hör därtill. Jag har sålt en hel del av dem, men det är ett svårt område att rensa ut i. Även om de bara ligger i lådor i förrådet finns där ändå ett visst affektionsvärde och kanske också lite av det där “de kommer säkert att öka i värde”-tänket, även om… tja, gör de verkligen det?
Till en början stiger priserna när någon som spelat på en spelkonsol som barn vill återuppliva sina minnen som 30-åring och visa sina egna barn ”vad pappa lekte med som barn”. Sedan stabiliseras priserna eller börjar dala…
Förr i tiden köpte, sålde och hamstrade jag hemdatorer och spelkonsoler från 80-talet. Nu försöker alla 50plussare bli av med dem och priserna har sjunkit jämfört med för 10 år sedan. Dessutom åldras elektronik och maskinerna går sönder av sig själva i garderoben.
Jag kan inte påstå att jag är någon minimalist och tidigare tänkte jag just att “tänk om jag behöver det här någon gång i framtiden”. Men sedan läste jag någonstans en lära om att “om du inte har behövt en pryl/ett plagg/e.d. på tre år, kommer du aldrig att behöva det senare heller”. Denna ideologi har jag nu börjat följa till största del.
Okej, i verktygslådan finns det till exempel verktyg som inte har behövts, men i stora drag har jag gått igenom skåp och förråd enligt denna visdom. Och visst har det varit värt det.
Som en kommentar från sidlinjen vill jag bara säga att en 10 år gammal skärm kan vara ansträngande för ögonen jämfört med en nyare. Om du använder datorn mycket kan det vara värt att överväga att skaffa en ny skärm. Dina ögon och ditt sinne kommer att tacka dig. Tekniken har trots allt tagit stora kliv framåt med jämna mellanrum.
Jag har hört samma sak själv, men när det gäller skrot tänker jag ändå ofta att jag säkert kommer att behöva det någon dag…
Den där boken har verkligen öppnat mina ögon och mitt mål är definitivt att minska på prylarna. Jag tänker inte köra något veckolångt projekt, utan snarare ta det lite i taget. Att börja med det enklaste, alltså ren skräp och trasiga prylar, och sedan gå vidare steg för steg.
Jag har “ärvt” en vana från mitt barndomshem att samla på mig intressanta, vackra och/eller användbara saker, och även att fästa mig vid olika föremål, och tidigare tyckte jag ofta att det var ganska svårt att göra mig av med även sådant som var överflödigt.
Vid något tillfälle blev dock sakerna för många, så jag lärde mig gradvis att bli bättre på att göra mig av med överskottet. Mängden saker har minskat kraftigt sedan dess. Men regelbundet får jag fortfarande en känsla av att det finns mer att rensa ut, och då tar jag tag i saken och går igenom mina saker kritiskt och samlar ihop ett parti med saker som ska återvinnas eller slängas – det känns så befriande att besöka återvinningscentralen! Jag är ganska nöjd med den här stilen. Jag strävar inte efter minimalism när det gäller ägodelar, så länge det inte blir för mycket och så länge det är i tillräckligt god ordning.
Vi har också en vana i hela familjen att ibland gå igenom t.ex. “barnens leksaker” och föra vidare det som blir över osv., vilket hjälper till att minska mängden prylar, och samma sak gäller även för andra saker.
Det svåraste området när det gäller att minska på prylar är nog leksaker och kläder för unga växande barn, eftersom man hela tiden behöver större kläder och intressena för leksaker osv. ändras, så det samlas på hög och är svårt att bli av med mycket om man inte är beredd att kasta det rakt i soporna.
Som person som bor ensam i en etta finns det förstås inte jättemycket plats för överflödiga prylar, men lyckligtvis är jag till naturen lagd åt minimalism, så att bo i en liten lägenhet har egentligen aldrig stört mig på grund av platsbrist. Jag har knappt något överflödigt i mitt hem och förrådet är så gott som tomt.
Det blir offtopic … nja, till viss del ja, men de här 24-tums Full HD-skärmarna som jag har orsakar inte direkt någon större kisande trots att de är gamla. Visst behöver de bytas ut någon gång, men jag har inget behov av minsta möjliga pixlar – två skärmar i rimlig storlek bredvid varandra med måttlig upplösning och bred betraktningsvinkel fungerar bättre för mitt bruk än till exempel en 4k-skärm.
I sak håller jag dock med om att man inte bör snåla eller minimera för mycket när det gäller ergonomi; på hemmakontoret bör man till exempel ha en arbetsstol och inte försöka klara sig med en kökspall.
För övrigt, generellt sett, när ni gör er av med saker, släng dem inte i soporna om det inte faktiskt är skräp!
Genom en återvinningscentral eller loppis kan många hela eller reparerbara gamla prylar, som man själv inte kan föreställa sig ha något behov av, hitta ett nytt hem. “One man’s trash is another man’s treasure”, som ordspråket lyder.
Ja, jag förespråkar definitivt återvinning. Rent skräp/prylar som redan är i sådant skick att de kan klassas som skräp åker förstås i soporna. Men jag vet hur man skiljer på sopor och saker som fortfarande går att underhålla.
När vi säljer barnleksaker har vi också bestämt att allt som inte sålts senast dag X tar vi till förskolan; de tar mer än gärna emot barnleksaker och spel.
